I tider då media dagligen rapporterar om globala klimatförändringar, etanolbilar och Kyotoavtal kan man lätt tappa fokus och känna sig uppgiven inför framtidens förutspådda miljökaos. Samtidigt finns det en utbredd ignorans bland svenskarna inför det faktum att vi lever i ett resursslösande välfärdssamhälle som har hög standard på bekostnad av fattiga människor och moder jord.

Jag kan urskilja två sambandskurvor som krockar, vilket gör det svårare att nå en hållbar framtid. Samhällsekonomer ser ett linjärt samband mellan välfärd och ökad ekonomisk tillväxt visat i att vi i världen har mer pengar som vi kan spendera på saker.

Ekologer ser ett annat, icke-linjärt samband mellan slöseri av naturens resurser och dess effekter som både kan vara plötsliga och försenade, dvs. ej synbara omedelbart efter ingreppet. Ett exempel är Amazonas regnskogar med hög biodiversitet som avskogas för att ge plats åt monokulturer (t ex bananplantager). Att skövla en viss andel från det ursprungliga totala är inte skadligt men nu när det snart inte finns något kvar att skövla står vi utan koldioxidsänkor och arter som behövs för ett motståndskraftigt ekosystem. Dessa två samband är svåra att sammanföra. Hur ska vi kunna försäkra ett välmående samhälle utan att tära på moder jord?

Jag tror att vi måste se över vad ett ”välmående” samhälle innebär. Är det så att vi mår bättre av att spendera rekordmånga miljarder kronor på detaljhandel, som vi gjorde julen 2007[1]? Vi har upprättat en folkhemsstandard utan dess like. Enligt beräkningar av ekologiska fotavtryck är det sagt att om alla levde som vi i Sverige skulle det behövas fler än tre jordklot[2]. Är jag alltför naiv när jag påstår att om vi ska uppnå ett hållbart resursanvändande måste vi anpassa oss till det Tellus vi fått tilldelat?

Det är hur vi lever våra liv som sätter spåren i naturen. Dock går det inte att sätta till den enskilda individens ansvar att få bukt på klimatförändringarna. Resursslöseriet måste dämpas med nödvändiga styrmedel, piska och morot. Konsumtionen behöver riktas från materiell välfärd mot tjänster och upplevelser[3].

Bio-energy power plant in Valencia. Foto: Vivi Pietik

Energieffektivisering och nya energikällor är något som Sveriges ledande miljöexperter pekar ut som viktigaste medlen för att klimatanpassa samhället. Solen är alla energikällors moder (kärnkraft och termisk energi borträknat) vilket leder till att de teknikområden som förespråkas att utvecklas är: Solvärme, solceller, solfilmer på byggnader och solenergi för vätgasproduktion till transportsektorn med mera. Även vind- och vågenergi har potential och bör utvecklas, liksom bioenergisektorn. Bioenergibranschen är kraftigt expanderande men samtidigt mycket känslig eftersom odling av bioenergi inte får ske på bekostnad av att människor i fattigare länder står utan odlingsbar mark för matproduktion[4].

För att minska på utsläppen av koldioxid från transportsektorn behövs nya lösningar för kollektivtrafik och trängselavgifter. Biodiversiteten och koldioxidsänkor hotas av avskogningen varför certifieringssystem och alternativa produkter och bränslen behöver lyftas fram.

Det finns innovativa forskare och teknikutvecklare som behöver investeringar för att kunna utveckla ännu okända lösningar. Däremot kan vi inte rulla tummarna i väntan på att framtiden utvisar hur det går för miljön. Vi som lever idag står i turordning att förvalta jorden för våra barn och barnbarn. Om man tar sig en funderare över hur fördelningen av resurser ser ut idag för att tillstå våra behov och begär, tror jag att man kan hitta flera uppslag till möjligheter för att bidra till en hållbar framtid.

[2] http://www.myfootprint.org/ [accessed: 2010-05-12]

[3] Schück Johan, 2007-12-21, ”Minskad konsumtion inte rätt sätt att möta klimathotet”, Dagens Nyheter

[4] Strid Pernilla, 2008-01-03, ”Teknikerna som kan klara klimatet”, Miljöaktuellt