Om att leva från handen till munnen i dagens Bangladesh

Ett utdrag ur resedagboken från Bangladesh 2009. Jag har rest mycket till utvecklingsländer för att få fördjupad förståelse i hur saker och ting hänger ihop i en allt mer globaliserad värld.

08/11/2009 08:55 AM. Tankar från en säng i Srimongol, Bangladesh

Klockan är åtta på kvällen på första arbetsdagen i veckan, söndag. Kajorna på taken har tystnat och solen har sedan länge sjunkit ner bakom sjön och risfälten. Hur skriver man ner allt man upplever när man är mitt uppe i upplevelsen? Fast, tänker vi så får vi vänta till graven innan upplevelseflödet och intrycken avstannar. Denna dag kommer att leva vidare i våra hjärtan länge framöver.

Razbe är enda sonen i en fattig familj från en by utanför Srimongol. Han är lärare och åker hem till barn för att lära dem engelska. Han beklagar sig över att hans familj måste leva från handen till munnen, ingen möjlighet till att lägga undan pengar för framtiden. En gång samlade de ihop pengar till giftermål för den enda dottern. Tanken var att hon och brudgummen skulle leva tillsammans i England, men ödet ville annorlunda. Att systern är frånskild och tillbaka till familjen bara efter mindre än ett halvårs äktenskap är just Razbes stora bekymmer. Hur ska familjen få ihop pengar till ett nytt giftermål med en bättre man för systern, någon som hon kunde bygga en framtid med? Exakt vad som hände mellan henne och mannen förblir ett mysterium, men något vi förstått är hur svårt det är för en banglaflicka att gifta om sig.

Vi hade bestämt att ses klockan tio i hotellets foajé. När vi kom ner halv tio stod Razbe redan där och laddade batteriet på sin mobiltelefon i väntan på att vi skulle vakna. Visserligen stod Nisse på benen, men det krävdes en stadig frukost på Shah (sött te och chapatti-bröd med grönsaker) innan han kunde acceptera att han inte skulle få sova vidare mer den dagen. Lokala bussen hade nästan skinande säten och saknade bucklor. Körstilen på chauffören förde tankarna till trafiken i Dhaka – tuta på allt och alla, i tid och otid. Hänsynslöshet måste vara ledordet för detta lands bilförare.

Razbes familj tog emot oss varmhjärtat i sitt tegelhus mitt på risfältet de inte själva äger. En plätt så nära bilvägen kostar ca 6000 kronor, hutlöst pris för ett fåtal kvadratmeter. Familjen urskuldade att de hade det så fattigt: omålade cementväggar, korrugerat plåt i hålen istället för fönster. Vi upplevde huset som luftigt och städat. Papaya-, citron- och olivträd kantade den lilla gården och kastar samtidigt svalkande skugga över huset. Razbes mor serverade riktigt gott sött te och systern knäckte några betelnötter till oss. Beska och hårda att tugga. Fadern visade hur han smetade på kalkstenskräm på ett betelblad, strödde parfymerat tobak över och rullade ihop allt och tuggade i sig. Tydligen ska detta vara både cancerhämmande och bra för tandköttet. Nisse och jag fick nöja oss med att prova på nötter och löv, kalkstenen skulle ha konstig effekt på oss sas det.

En rundvandring i byn resulterade i en lång kortege av barn i alla åldrar, samt nyfikna föräldrar. När vi fotograferade dem trängdes de för att få plats och när Vivi visade bilderna från sin kamera hoppade de nästan på varandra för att kunna se sina ansikten i digital form. Alla har sin lilla plätt med en fiskedamm för småfisk, räkor och tvättning. Större delen av husen är enkla stråhus med lera som väggmaterial. Här och där reser sig tegelmurar med nybyggda hus bakom, de så kallade Londonhusen. Det är familjer vars son eller dotter lyckats gifta sig med en bangladeshier i England eller Kanada. Pengarna de tjänar under sitt nya rika liv skickar de till familjen i hembyn. Intressant var att se Razbes mormors och morbröders komplex. Åtta familjer lever i en miniatyrby med radhus, innergård, cementtrappa ner till dammen och betjänter som serverade oss saft och kex hemma hos en morbror, nudlar och sockerbullar hos en annan. Hos den tredje insåg vi att vi aldrig skulle hinna i tid till lunchen Razbes familj förberett. Men för att inte göra våra värdar besvikna hälsade vi på hos dem alla i turordning och de berättade glatt om planerade resor till England, semester och utbytesstudier. Resor Razbe bara kan drömma om, trots att han tillhör samma släkt. (Tydligen fel gren av den.)

Vi är överväldigade av den gästfrihet vi fick uppleva hemma hos Razbe. Familjen dukade upp med get, det finaste köttet som finns att få tag på i trakten. De berömde oss för vår nyvunna färdighet i att äta med bara högerhanden. Fortsätter vi så här i två månader kommer den gula färgen från gurkmejan fastna som henna på fingrarna.

Published by

Vivi

Jag vill sprida kunskap och väcka tankar och engagemang i miljöfrågor. Därför driver jag företaget Viveco och arbetar som miljöutbildare och miljökonsult. Kontoret har jag i Norberg men jag är verksam över hela länet och landet.