Flyttfågeln flyr inte vintern, den bara provar sina vingar

Nils reseberättelse

Vinten i Sverige är väldigt lång.

När jag blev klar med min Skogsmästarexamen i december 2014 sammanföll det med att Vivis projektuppdrag vid LEADER Bergslagen upphörde.

Vi bestämde oss för att bryta upp och prova ett radikalt annorlunda liv.

Vi registrerade oss på www.workaway.info, en webbsida för volontärer och fick snart kontakt med flera personer som behövde arbetskraft i utbyte mot mat och husrum. Barnen Stig (2) och Rebecka (3,5) packade ner favoritleksakerna och vi styrde kosan mot Spanien.

Vår första värd var en sjukpensionär som försökte överleva på sin minimala pension genom byteshandel. Hon odlade grönsaker, kokade marmelad, födde upp kaniner och bytte ägg mot varor och tjänster med sina grannar.

Pilar, vår workaway-värdinna i Villalonga i Valencia.
Pilar, vår workaway-värdinna i Villalonga i Valencia.

Hennes rygg hade dock blivit så trasig att hon inte längre orkade vända jorden eller bevattningskanalerna öppna.

Aldrig förr har ett hårt dagsverke känts mer givande än när vi kunde öppna bevattningen och sätta ner plantorna i ett välgödslat och luckert odligsland.

januari 2015 (19)

I trädgården sprang hönsen runt och pickade i brödsmulor som bageriet i byn gav henne medan Stig och Rebecka mumsade i sig solmogna apelsiner som hängde nere på deras nivå.

Januari 2015 (33)

Även om det var inspirerande att se hur man kan leva av vad bara några tusen kvadratmeter mark kan ge, var det svårt att vara hos någon som varje månad slutar på minus i kassan.

När det mest akuta arbetet var avslutat var det dags att be ge sig av mot nya äventyr.

Vi anlände till ett hundräddningscenter där herrelösa hundar får vara tills de hittat nya hem.

Stig Love mekar medan mor och far fixar hundrastgård. Foto: Helena Pietik
Stig Love mekar medan mor och far fixar hundrastgård. Foto: Helena Pietik

Centret drivs av ett par som turas om att åka till Skottland för att jobba ihop pengar för att kunna betala hundmat och veterinärkostnader åt de 50-talet hundar som årligen passerar deras hus.

Jakthundar av rasen Podenco överges ofta av sina ägare
Jakthundar av rasen Podenco överges ofta av sina ägare. Foto: H. Pietik

När vi har där fanns ca 30 hundar där, 10 var deras egna och 20 var till adoption. Vi fick bo i deras gäststuga eftersom de hade ca 20 hundar inne i sitt hus om nätterna.

På dagarna satte vi upp staket till nya hundrastgårdar och barnen lekte med hundvalparna. Långa promenader blev det även gott om för att träna hundarna på att gå i koppel och för att Stig sov aldrig så gott som när han vaggas i vagnen.

Vi har under denna resa blivit duktiga på att snabbt göra riskanalyser då vi har bytt bostad så ofta och varje ställe innebär nya möjligheter för barnen att skada sig.

Det har gjort att vi måste välja våra strider så att de förstår när ett område i trädgården är farligt på riktigt för att det finns stup där, och de får själva lära sig att kaktusar och tistlar gör ont.

Att släppa in någon okänd person att bo i sitt hem kräver mod men att släppa in en hel familj kräver ett stort hjärta och mycket förståelse för våra behov.

Alla vi har bott hos har varit otroligt generösa och vi har lyckats upprätthålla någon typ av rutin för barnen, vilket givit dem trygghet även om vi bytt bostad gång på gång.

Yoga center i bergen i Spanien
Yoga center i bergen i Spanien

Större tillit en vad ägarna till huset i bergen utanför Valencia är svårt att tänka sig, vi anlände kvällen innan de skulle bege sig hem till Belgien där de har sitt permanenta hem. Vi gick en tur runt i trädgården och fick förklarat i stora drag vad de ville ha gjort.

De pekade mot ett hörn i trädgården och sa

– Där vill vi ha en utomhusdush som värms med solen.

Sen åkte de och överlät resten till oss. Eftersom vi inte fått någon fingervisning om viken stil som de önskade sig gick vi igenom husets all konst och textil för att få inspiration. Vi hittade en digiridoo som hade ett elefantmönstrat skyddstyg, det fick bli utgångspunkten.

Utomhusduschen med två duschkabiner och soluppvärmning på taket.
Utomhusduschen med två duschkabiner och soluppvärmning på taket.

Det var tre kilometer till närmsta by, inget internet eller mobiltäckning. Tack och lov fanns en tjej i byn som kunde förmedla meddelande till husägaren och hjälpa oss med komma till butiken när vi behövde material.

Från den lokala bygghandel köpte vi byggklossar fick vi alla överblivna kakelplattor gratis. Detta tillsammans med kakelskärvor vi samlade i naturen lyckades vi bygga två unika duschar med extremt liten budget och minimalt med nytt material.

Då tillgången på material var beroende på vad vi råkade få in från bygghandeln eller vad vi hittade i skogen gällde det att hushålla med bitarna och försöka uppskatta hur många kakelplattor som krävs för att skapa en viss figur.

Att rosta mandlar från trädgården på braskaminen på kvällarna uppvägde att all tvätt fick ske för hand då det saknades tvättmaskin. Och att gå tre kilometer för att handla matvaror kan man stå ut med när vägen kantas av blommande mandelträd och vi får vänta in en väldig fårhjord som vallas hem för kvällen.

Sheep herd wandering around. Harmonic music from their bells.
Sheep herd wandering around. Harmonic music from their bells.

Efter att ha spenderat en månad i bergen var det dags för den stora festivalen Las Fallas i provinshuvudstaden Valencia. Ett spektakel utan dess like, enorma flervåningshushöga karikatyskulpturer byggs upp i varje kvarter och fyrverkerierna dundrar dag som natt. För en gångs skull var våra barns sena vanor (med svenska mått mätt) precis som alla andra barn runt dom.

När festivalen var slut åkte vi till Vivis föräldrar som bor i södra delarna av delstaten Valencia. Efter två veckor återvände vi till bergen eftersom ägarfamiljen nu hade kommit dit och vi kunde ta i tu med bygget av torrtoalett-bygget som inte kunnat genomföras utan tillgång till deras bil. Det var häftigt att vara där i ett större sällskap, nu var det även varmare så kvällarna spenderades runt lägerelden med trummor och historier från våra respektive hemländer och reseminnen från fjärran platser.

Språk blev ett stort samtalsämne då vi allt som oftast kunde luska ut vad våra Nederländska värdar talade med varandra om, och Vivi blev helt till sig när hon och den Ungerska volontären kunde koppla samman en mängd ord mellan Finskan och Ungerskan.

Det var dags för oss att rör på oss och våren hade nu kommit till Belgien så vi styrde kosan till Waterloo där Vivis släktingar har ett stort hus med ett ännu större renoveringsbehov.

Med 53 trappsteg från vindsrummet där vi skulle bo, till källaren, visade det sig vara ett styvt jobb bara att bära ner allt bråte som fanns på vinden. Även om det då var fyra år sedan familjen flyttade in i huset vad stora delar av det fortfarande en byggarbetsplats.

Verandan revs och en ny byggdes upp i dess ställe. Fasadbeklädnaden på gårdssidan byttes ut och en oräknelig mindre projekt genomfördes under våren och sommaren. Men att bo så blev tungt i längden, både för värdfamiljens tonårsbarn som plötsligt behövde dela sina föräldrars uppmärksamhet med en familj till, och för oss att bo i ett ”kreativt” kaos.

Nu hade dock ryktet spridit sig om vad vi byggd och plötsligt fanns betalda renoverinsguppdrag i grannskapet. Vi insåg att om det skulle fortsätta så här var det bäst att skriva in oss i Belgien och börja leta efter en egen lägenhet.

Lekparken i Waterloo
Lekparken i Waterloo

 

Published by

Vivi

Jag vill sprida kunskap och väcka tankar och engagemang i miljöfrågor. Därför driver jag företaget Viveco och arbetar som miljöutbildare och miljökonsult. Kontoret har jag i Norberg men jag är verksam över hela länet och landet.